Idag känns allting helt okej, nästan jättebra. Min pojkvän är en fantastisk man som kom hem med sushi och kärlek. Idag är det som att gårdagens kaos inte existerat. Jag skäms för att jag orsakat oro hos speciellt mina föräldrar - men jag måste uttrycka mig. Jag behöver oftast bara skriva av mig och andas normalt en stund för att må bättre - något som gärna glöms bort mitt uppe i tumulten. Hur som helst, jag är okej just nu.

Nu har projektet inför examination 3 påbörjas. Känns skönt att ha en ny grupp där gruppklimatet är det det ska vara - öppet, bejakande och accepterande. Jag gillar dom, massvis.

Tony kom hem med sushi och "allt blev bra igen". Fick ligga i hans knä och vara liten en stund, och få pussar. Han är det bästa som hänt mig och han gör mig mer hel varje dag. 

Jag kommer fortsätta skriva av mig dock, för att inte bli galen. Men jag hoppas ni förstår att det "bara är känslor", och därför så kommer de aldrig gå att styra över eller redigera. Jag jobbar på att bli bättre när det kommer till allt, men det tar tid och det tar emot. Men! Det betyder inte att jag kommer ge upp.

Varning för ett öppet blogginlägg där jag spottar ur mig mina ärligaste och antagligen tyngsta tankar. Jag vill inte heller behöva bli konfronterad angående något jag skriver om. Det är helt enkelt dags för mig att tömma min hjärna innan den exploderar och allting går totalt åt helvete.

Det är den tiden på året igen; Slutet på vårterminen och jag har sjunkit ner i depressionen igen. Men något inom mig kämpar emot mig och säger att nej, du kan inte må dåligt nu, det finns andra som behöver få må dåligt och få det stöd du har att erbjuda. Men jag vet ju att jag har lika stor rätt som alla andra att må dåligt, det vet jag verkligen. Det är bara det att jag känner mig så otroligt skyldig. Och när mina föräldrar ser på mig, ler stort och säger vi är så glada att din jobbiga period är över så vill jag bara gråta.

Kan inte ens räkna gångerna jag fått kväva en panikångestattack ute bland folk (för att bryta ihop när jag kommit innanför dörren), antalet gånger jag legat vaken nästan hela natten och hyperventilerat, antalet gånger impulser om att skada mig själv uppstått (även om det är något jag slutade med för flera år sedan) och den allmäna livspaniken slagit in och jag fått stå emot min egen vilja om att bara göra något drastiskt dumt.

En annan sak som stör mig något fruktansvärt är hur otroligt jobbigt det blivit för mig att vara ute bland människor. Mer och mer kommer jag på mig själv med att ställa in träffar med VÄNNER för att jag är rädd för att få panik, jag avstår helst från att träffa större grupper och jag vill helst av allt bara ligga under täcket och gråta hela dagarna. Att det just gått så långt att jag avstår från att träffa vänner är något som känns otroligt hårt. Jag älskar dom så mycket och ändå kan jag inte få mig själv att träffa dom så mycket jag velat. När man ska ta sig ut och alla små grejer på vägen dit (duscha, klä på sig, andas) känns tunga så är det lättare att avstå.

Jag är trött på att vara en OCD-styrd, neurotisk och deprimerad människa. Men det spelar ingen större roll vad jag gör, utgången är alltid densamma: Jag faller tillbaka.

Jag har beställt en bok till biblioteket som handlar om Dermatillomani. Ska bli spännande att läsa om andra som har samma sorts problematik som jag har - för det är inte många som har det. Just nu är det ganska lugnt för mig, men i perioder kan jag sitta i timmar och bara klämma framför en spegel och klämma. 
Jag gör det gärna samtidigt som jag läser, kollar på tv etc. Inte bara när jag har ångest, utan även när jag är avslappnad alltså. Jag har märkt att ha Tony hos mig hjälper massor. Han tvingar bort mig från spegeln. 

Recept är inget jag hurrar för. Tidigt lärde mamma mig att man ska lita på sina smaklökar istället för på en bok, och jag är glad att jag gjorde det. Min mamma är som många kanske vet en tvättäkta italiensk matmamma, som skulle få Gordon Ramsay att lägga sig ner och gråta av avundsjuka. Hur som helst! Jag är dundersjuk och lagar världens mest effektiva kycklingsoppa. Jag hade ingen vanlig kyckling hemma, så det fick bli filé.

Det jag använde mig av, utan exakta mått är:

INGREDIENSER:
Tre-fyra kycklingfileer
En kastrull vatten
En paprika
Ett halvt broccoli-träd
Kycklingbuljong
En stor burk cocosmjölk

KRYDDOR:
Oregano 
Basilika
Ingefära
Chilipulver
Curry

Koka upp kycklingfileerna i en hyfsat stor kastrull med vatten och kryddorna och tillsätt buljongen. Låt vattnet koka upp såpass mycket att kycklingen liksom "suger upp det". Eftersom jag inte hade så mycket buljong hemma, som jag hade önskat, så lät jag det koka ett bra tag så att vattnet skulle få smak nog av kyckling.
Efter ett tag hade jag i paprikan och buljongen och lät dom koka nästan isönder. Dessa funkar mer som krydda (ännu en gång, eftersom jag inte hade så mycket buljong så fick jag använda mig av massor av grönsaker och kryddor för att få en fylligare smak)

Tillsätt sedan, efter att det fått koka så länge du tycker är rimligt, cocosmjölken och låt det koka ihop med soppan en stund. Sedan är det klart att servera!


Som sagt tror jag varken på olika tidanvisningar eller recept. Man ska gå på sunt förnuft och sina smaklökar.

Den senaste tiden har jag varit ganska matt. Varken på topp eller botten, och det har väl varit skönt. Skönt att veta att man har ett sorts mellanläge, även om det är med en grå melankolisk hinna över det. Jag blev sjuk igår, sådär dödssjuk som man gärna blir av en simpel förkylning. Hellre fysiskt än psykiskt sjuk, känner jag.

Min pojkvän är superfin. I förmiddags när jag vaknade så låg det en lapp (som han lagt där i morse) där han förklarade hur mycket han älskade mig, och jag blev så glad och varm i hjärtat. Och sen somnade jag om. Andra gången jag vaknade upp var när han kom hem från jobbet, och då hade han med sig en bukett blommor, och sen fixade han dessutom mat. Vilken klippa han är!

I helgen ska jag fokusera på att bli frisk, för på måndag har vi forumspel-uppspel, och det vill jag inte missa. Och med tanke på hur dåligt immunförsvar jag har så måste jag hålla mig på någorlunda folktomma ställen, så min kropp inte absorberar mer bakterier och försvårar kroppens läkningsprocess.

Just nu halvligger jag i sängen och tittar på South Park och min sovande pojkvän som ser otroligt mysvänlig ut. Världens bästa.

Det har varit en tuff vecka. Riktigt tuff.
Det började med att jag fick min värdelösa självbild bekräftad - av några jag dessutom tycker om och har stor respekt för. Jag såg blickarna som utbyttes, himlandet med ögonen och jag märkte på tonen i deras röster hur lite de brydde sig om vad jag hade att säga. Jag trodde det var något som vuxna människor inte höll på med, men där här hade jag fel. Den enda gången jag kan minnas att jag blivit behandlad så av andra människor var på högstadiet, då mina tre bästa vänner helt plötsligt slutade prata med mig. I ett helt år ignorerade de mig, jag fick ingen förklaring på vad jag gjort och den enda kontakten vi hade var genom det öppna skitsnackandet om mig, som pågick dagligen. Förutom det så kunde jag läsa på internet där de hade publicerat hur lite de tyckte om mig. Varför jag fortsatte läsa det vet jag inte. Och jag vet än idag inte vad jag hade gjort för fel.

Allt det här kom tillbaka denna veckan. Jag har aldrig direkt haft problem med människor på det sättet mycket i mitt liv - snarare att jag haft problem med mig själv. Jag har aldrig riktigt känt mig lika värd med mina såkallade medmänniskor, och därför har jag dragit mig därifrån istället.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort denna veckan, eller vad som hade hänt, om min pojkvän inte hade varit här. Bara att se honom ligga sovande och lugn gjorde att jag kunde slappna av, till sist. Jag är honom evigt tacksam, för allt han gjort.

Har varit så sugen på att skriva idag. Inte blogga, utan skriva. På papper. I min nya fina skrivbok, som jag köpte för snart ett halvår sen. Jag har haft en riktigt usel dag och blev så sugen på att bara ordbajsa ner några A4-sidor om det. 


Annars så... har jag suttit på balkongen och fått lite mer bränna, vilket är ovanligt för mig. Har alltid varit the pale girl. Men orkar inte se ut så längre. Babysteps bara, eftersom jag får solsting superlätt.

Och just det! Igår fick jag ju träffa min bästaste bästa vän för första gången sen nyår. Finns inte tillräckligt med ord som kan förklara hur mycket jag saknat henne. Vi passade på att dricka lite öl efter pjäsen. Sen lullade vi arm i arm till centralen för att åka hem, glada och nöjda.

Idag har jag skrivit på en komplettering till förra kursen. Gick in och kollade på antagningssidan och där stod det dock att jag fått poäng för förra kursen (pedagogiskt drama 1), och tänkte "varför ska jag då skriva den här kompletteringen?". Men så bestämde jag mig för att skriva den ändå, för säkerhets skull.

Igår var jag på en fantastisk musikal; Ingvar! En musikalisk möbelsaga, på intiman. Vi är ett gäng (mina bästa vänner) som brukade gå på teater i gymnasiet, och nu har vi bestämt oss för att hålla kvar vid den traditionen. Nästa pjäs vi ska på är Ett Drömspel av en av mina favoriter, Strindberg. Det ser jag fram emot grymt mycket.

Jag tänkte på en sak! Jag saknar att ha brevvänner. Kanske lite mellanstadie tänkt av mig, men det hade varit kul. Fast så tänkte jag att det är mysigt med bara mail också. Så jag tycker att folk borde skicka mail-brev till mig! (Eller lägga till mig på MSN. Känner hur jag blir mindre och mindre social, av någon anledning)
Så! 
Min mail: nord.alexandra@gmail.com
Min MSN: vadtarjagmigtill@hotmail.com
.. Försök på något sätt skriva ett meddelande så jag vet vem det är som lägger till mig, så jag väääät.

... att vaxa benen! Jag har numera nästan hårfria ben. Känns skönt och ovanligt. Eftersom Tony inte riktigt bryr sig om jag har hår på benen eller inte så har jag blivit lat med att raka dom. Men håret kliar så himla mycket mot strumpbyxorna (jag är inte en byxmänniska oftast) och då måste det bort.

Känner mig oövervinnlig nu.

but he who is not afraid of my darkness,

will find banks full of roses under my cypresses.

Vilken känsla, att sluta skolan och vara pigg fortfarande - helt otroligt!

Idag har vi knåpat vidare med vår multimodala redovisning, och har fått in en himla massa olika former. Vi har dans, vi har sång och musik, vi har dikt, vi har bilder. Det kommer bli himla bra, faktiskt. Det har varit en lång vecka, men som ändå gått hyfsat snabbt. Vi har lagt ner vår själ och lite till i det här. Och det gick hem hos vår lärare på handledningen igår - så det enda var att finslipa. Det är imorgon och kanske en snabb sväng på måndag, sen jäklar är det examination (måndag). 

Känner även hur humöret börjar bli stabilt igen. Har märkt att sen Tony flyttade hit så har det stabiliserats snabbare. Nu är jag mest deppig över att min persiljaplantsbebis inte vill växa upp. Och att jag inte får gå på cirkus. (Fast det mest på skoj)

Har strategiskt valt att lyssna på musik som får mig på bra humör idag. Först var det lite Lovin Spoonful', lite Alan Parsons Project och en del Zombies. Ljuvligt, I gotta say. Passar på att posta en bild på mig och mina gurus, för att uppmunta mig själv ytterligare.